Filmer Work in Progress 21 februari

På lördagen öppna kväll fick publiken ta del av när operasångarna Grith Fjeldmose och Gösta Zackrisson framförde tre delar ur Vi i Villa.

Först kaffegrälet ur akt 1.









Sedan det stora grälet i slutet av Akt 1.









Grith avslutade, tillsammans med David Sperling
i rollen som Vera, med en sopranstämma till Veras aria.









Detta block avslutades med ett inspirerat samtal om olika slags sångteknik.









Kvällen fortsatte sedan med att vi såg filmen som ligger överst på denna sajt.

Work in progress

På lördagen öppnade vi dörrarna för publik och berättade vad vi gjort under veckan. Ett trettiotal personer kom och vi redogjorde för det processtänkande som präglar New Operas arbete, och berättade om de ursprungliga visionerna bakom begreppet nyopera. Många av de som var där hade inte sett Vi i Villa.
Därefter framförde operasångarna Grith Fjeldmose och Gösta Zackrisson tre stycken ur Vi i Villa för en entusiastisk publik. Detta mynnade ut i en lång och spännande diskussion mellan publienk och sångarna om olika sångteknik .

Rösttekniker
Det fungerade väldigt bra när Grith och Gösta sjöng Vi i Villa. Vi i Villa är således en opera som kan framföras av operasångare med traditionell teknik, bara man väljer sångare med rätt läge. Männen skall förmodligen vara tenorer, och kvinnorna mezzo. Grith och Gösta menade också, med sin långa erfarenhet av opera, att Vi i Villa självklart är en opera, och inget annat. Grith tycker det är viktigt att man öppnar den musikdramatiska världen för projekt med andra och svagare röster och använder mikrofoner. Operan behöver detta för att få in nya impulser. Samtidigt kan man fortsätta att spela traditionell opera också. Det finns ingen motsättning.

Distansering
Det var alltså förvånansvärt hur lite annorlunda det var med operaklang. Lite svårare att höra texten, lite mer av musik och mindre av teater, och en lite mer exakt trogenhet till noterna. På gott och på ont. Vi har ju sökt undersöka vad det är att sjunga dramatisk dialog på ett så naturtroget och tal-liknande sätt som möjligt. Det är just det vi undersöker. Några i publiken menade att det är just det som är värdet, och att det är lättare att ta in än operaklang för den som inte är van vid att lyssna på opera.
Andra menade att den distansering som operaklangen innebar är välgörande. Det var intressant, och berör en frågeställning som fanns med redan när New Opera CO lanserade nyoperamanifestet 2006. Kan man verkligen sjunga vardaglig dramatisk dialog utan operans distansering, som finns både i röstklang och teknisk fulländning? Utan attt det blir fånigt. Vi har funnit att det fungerar, men påpekandet att denna vardagliga realistiska text kanske ändå mår bra av friktionen mot operatekniken är intressant. Inför en framtida uppsättning av Vi i Villa bör vi absolut ha med tanken om att alla uttryck inte får följa vardagsrealismen, utan att något måste kunna gå emot, i någon mening. Det kan vara sången, det kan vara rörelse. Det finns många sätt. Men det är viktigt.
Sedan är ju tanken att i framtiden göra en uppsättning på en operainstitution svindlande. Det vore otroligt kul!

Film
Efter en paus och uppsluppna samtal i foajén var det premiär för filmen Vi i Villa, den avfilmade föreställningsfilm som ligger överst på denna sajt. Den är två timmar och tjugo minuter lång, och det var bara några i ensemblen som såg hela.
Men efter första akten kom flera i publiken fram och berättade att de inte sett Vi i Villa, men att de nu både förstod och tyckte om det vi gjort. Alla var också överens om den höga tekniska nivån på sången, hos dessa sångare som alltså inte är operasångare.
Överhuvud taget visade sig filmen vara en ovanligt sevärd film. På ett vis närmre aktörerna än man kommer i verkligheten. Det är kanske film vi skall göra. En ny Les Parapluies de Cherbourg. Vem vet!
//Niklas

Filmer fredag 20 februari

På fredagen samtalade My Engström Renman, Erika von Weissenberg och Niklas Rydén hela förmiddagen om konst och barnuppfostran. På eftermiddagen tillkom David Sperling, Grith Fjeldmose och Gösta Zackrisson, och vi fortsatte tala om barnuppfostran.

Här är ett utdrag.









Sen övade Grith och Gösta på kaffescenen.









De prövade också den stora grälscenen i akt 1.









Sen prövade vi sopranstämman från Veras aria två gånger.

















Till sist prövade vi kvartetten från andra akten.
Grith och Gösta hade inte förberett alls utan sjöng helt a vista från noterna.

Om barnuppfostran

Fredag förmiddag var det åter en ny grupp som träffades. Erika von Weissenberg och Niklas Rydén som medverkat alla dagar, och My Engström-Renman, med för första gången sedan Vi i Villa spelades i oktober. Vi gjorde åter det som varit en central aktivitet denna vecka. Vi samtalade. I tre timmar. Det blev ett uppriktigt möte och vi talade om våra konstnärsskap och drömmar. Om hur svåra de ibland kan vara att realisera. Om att göra filmer, om svensk musik från 30-40-tal, om musiken i gamla svenska militärfarser, om att hitta tid att skriva låtar, om filmprojekt, mod, körkonvent i Tyskland och mycket annat. My berättade om hur det varit att sjunga Vi i Villa. Hur svårt det var att hitta rätt i den egna röstliga attityden mitt bland alla ord och noter som skulle sättas och memoreras. Och hur kul det därför skulle vara att göra Vi i Villa igen, med en delvis ny ingång.
Vi kom därefter att tala utförligt om de idéer till omarbetning som beskrivs kortfattat i texterna från onsdagen. Även Pär deltog i detta samtal och alla var väldigt sugna på att göra en ny uppsättning. Niklas berättade också om planerna på en ny uppsättning i november. Mer om detta följer.

Barnuppfostran
Temat för dagen kom dock att bli barnuppfostran. My, som just denna vecka skolar in sitt andra barn på dagis, kom till labbet från en barnfylld värld och vi kom att prata om en fas i livet där längtan efter en timmes ensamhet för eftertanke, eller för att kunna arbeta, kanske skriva en låt, är starkare än något annat. Mys barn är tre och ett år gamla, Erikas nio och fjorton, Niklas 23 och 25. Alla har gemensamma erfarenheter. Av hur häftigt det är, hur jobbigt det är, hur svårt det är ibland, hur arg man kan bli, av skuldkänslor, av frågor, av att sitta i styrelsen för föräldrakooperativ, av att försöka hinna med konsten, av att alltid ha ont om pengar. Ja. Det var ett mycket öppet och stimulerande samtal som också kom att handla om Top Model, Barbiedockor, Bag in Box och andra företeelser som ibland kan hjälpa människor. Eller stjälpa. Där ute i mörkret.

Ännu mer barnuppfostran
På eftermiddagen tillkom David Sperling, Grith Fjeldmose och Gösta Zackrisson. Niklas inledde med att börja berätta för de nytillkomna om förmiddagens samtal. Detta ledde till ett timmeslångt engagerat samtal om barnuppfostran. Grith och Gösta har en 21-årig son. David har en handikappad 13-årig son, och två barn som är sex och fyra. Detta operakollektiv med massor av erfarenhet av barnahavande i olika faser hade mycket att prata om. Om gränssättning, om var man lär sig att vara förälder, om andras dömande blickar, om skillnaden mellan verkliga gränser och påhittade gränser, och om den gråzon däremellan där barn kan raljera med spel och provokationer. Eller om de som menar att "trots" kanske i själva verket startar hos föräldern, på vilket barnet reagerar. Allt detta varvat med massvis av praktiska exempel. Som till exempel att Gösta just nu leder samtal med pappor på Mödravårdscentraler i Göteborg.

Nästa opera
I söndags skrev New Opera CO en ansökan för nästa projekt inför 2010. En ny opera. Där hette det att vår nästa opera skall heta "Föräldrakooperativ" och handla om barnuppfostran. Idag känns det som om den processen faktiskt har startat, helt spontant. Och det är ju fantastiskt. En idé som bara är väldigt rolig, som bottnar i ett engagemang i gruppen, och som har så många bottnar att man definitivt kan skapa ett spännande drama av den. Ett drama som också kommer att kunna inrymma en bestämd vision om en attityd till barn som bygger på ömsesidighet, respekt och kärlek.
Plötsligt är vi jättesugna på detta nya projekt. Processen dit fram. Vi kan ha med barnen! Vilka samtal vi kommer att ha. VIlka improvisationer. På väg till librettot. Sedan inser vi hur oerhört kulturpolitiskt korrekt detta är. I en tid där kulturens nytta för andra sektorer betonas allt mer.
Helt utan plan och bara utifrån lust har vi plötsligt sjösatt ett projekt som kommer att kunna ha många möjliga avsättningar och som faktiskt borde vara möjligt att finansiera. Tänk bara alla samtal efter föreställningen med unga föräldrar, alla seminarieidéer och alla möjliga arenor där man kan spela.
//Niklas