Om barnuppfostran
Fredag förmiddag var det åter en ny grupp som träffades. Erika von Weissenberg och Niklas Rydén som medverkat alla dagar, och My Engström-Renman, med för första gången sedan Vi i Villa spelades i oktober. Vi gjorde åter det som varit en central aktivitet denna vecka. Vi samtalade. I tre timmar. Det blev ett uppriktigt möte och vi talade om våra konstnärsskap och drömmar. Om hur svåra de ibland kan vara att realisera. Om att göra filmer, om svensk musik från 30-40-tal, om musiken i gamla svenska militärfarser, om att hitta tid att skriva låtar, om filmprojekt, mod, körkonvent i Tyskland och mycket annat. My berättade om hur det varit att sjunga Vi i Villa. Hur svårt det var att hitta rätt i den egna röstliga attityden mitt bland alla ord och noter som skulle sättas och memoreras. Och hur kul det därför skulle vara att göra Vi i Villa igen, med en delvis ny ingång.
Vi kom därefter att tala utförligt om de idéer till omarbetning som beskrivs kortfattat i texterna från onsdagen. Även Pär deltog i detta samtal och alla var väldigt sugna på att göra en ny uppsättning. Niklas berättade också om planerna på en ny uppsättning i november. Mer om detta följer.
Barnuppfostran
Temat för dagen kom dock att bli barnuppfostran. My, som just denna vecka skolar in sitt andra barn på dagis, kom till labbet från en barnfylld värld och vi kom att prata om en fas i livet där längtan efter en timmes ensamhet för eftertanke, eller för att kunna arbeta, kanske skriva en låt, är starkare än något annat. Mys barn är tre och ett år gamla, Erikas nio och fjorton, Niklas 23 och 25. Alla har gemensamma erfarenheter. Av hur häftigt det är, hur jobbigt det är, hur svårt det är ibland, hur arg man kan bli, av skuldkänslor, av frågor, av att sitta i styrelsen för föräldrakooperativ, av att försöka hinna med konsten, av att alltid ha ont om pengar. Ja. Det var ett mycket öppet och stimulerande samtal som också kom att handla om Top Model, Barbiedockor, Bag in Box och andra företeelser som ibland kan hjälpa människor. Eller stjälpa. Där ute i mörkret.
Ännu mer barnuppfostran
På eftermiddagen tillkom David Sperling, Grith Fjeldmose och Gösta Zackrisson. Niklas inledde med att börja berätta för de nytillkomna om förmiddagens samtal. Detta ledde till ett timmeslångt engagerat samtal om barnuppfostran. Grith och Gösta har en 21-årig son. David har en handikappad 13-årig son, och två barn som är sex och fyra. Detta operakollektiv med massor av erfarenhet av barnahavande i olika faser hade mycket att prata om. Om gränssättning, om var man lär sig att vara förälder, om andras dömande blickar, om skillnaden mellan verkliga gränser och påhittade gränser, och om den gråzon däremellan där barn kan raljera med spel och provokationer. Eller om de som menar att "trots" kanske i själva verket startar hos föräldern, på vilket barnet reagerar. Allt detta varvat med massvis av praktiska exempel. Som till exempel att Gösta just nu leder samtal med pappor på Mödravårdscentraler i Göteborg.
Nästa opera
I söndags skrev New Opera CO en ansökan för nästa projekt inför 2010. En ny opera. Där hette det att vår nästa opera skall heta "Föräldrakooperativ" och handla om barnuppfostran. Idag känns det som om den processen faktiskt har startat, helt spontant. Och det är ju fantastiskt. En idé som bara är väldigt rolig, som bottnar i ett engagemang i gruppen, och som har så många bottnar att man definitivt kan skapa ett spännande drama av den. Ett drama som också kommer att kunna inrymma en bestämd vision om en attityd till barn som bygger på ömsesidighet, respekt och kärlek.
Plötsligt är vi jättesugna på detta nya projekt. Processen dit fram. Vi kan ha med barnen! Vilka samtal vi kommer att ha. VIlka improvisationer. På väg till librettot. Sedan inser vi hur oerhört kulturpolitiskt korrekt detta är. I en tid där kulturens nytta för andra sektorer betonas allt mer.
Helt utan plan och bara utifrån lust har vi plötsligt sjösatt ett projekt som kommer att kunna ha många möjliga avsättningar och som faktiskt borde vara möjligt att finansiera. Tänk bara alla samtal efter föreställningen med unga föräldrar, alla seminarieidéer och alla möjliga arenor där man kan spela.
//Niklas
Vi kom därefter att tala utförligt om de idéer till omarbetning som beskrivs kortfattat i texterna från onsdagen. Även Pär deltog i detta samtal och alla var väldigt sugna på att göra en ny uppsättning. Niklas berättade också om planerna på en ny uppsättning i november. Mer om detta följer.
Barnuppfostran
Temat för dagen kom dock att bli barnuppfostran. My, som just denna vecka skolar in sitt andra barn på dagis, kom till labbet från en barnfylld värld och vi kom att prata om en fas i livet där längtan efter en timmes ensamhet för eftertanke, eller för att kunna arbeta, kanske skriva en låt, är starkare än något annat. Mys barn är tre och ett år gamla, Erikas nio och fjorton, Niklas 23 och 25. Alla har gemensamma erfarenheter. Av hur häftigt det är, hur jobbigt det är, hur svårt det är ibland, hur arg man kan bli, av skuldkänslor, av frågor, av att sitta i styrelsen för föräldrakooperativ, av att försöka hinna med konsten, av att alltid ha ont om pengar. Ja. Det var ett mycket öppet och stimulerande samtal som också kom att handla om Top Model, Barbiedockor, Bag in Box och andra företeelser som ibland kan hjälpa människor. Eller stjälpa. Där ute i mörkret.
Ännu mer barnuppfostran
På eftermiddagen tillkom David Sperling, Grith Fjeldmose och Gösta Zackrisson. Niklas inledde med att börja berätta för de nytillkomna om förmiddagens samtal. Detta ledde till ett timmeslångt engagerat samtal om barnuppfostran. Grith och Gösta har en 21-årig son. David har en handikappad 13-årig son, och två barn som är sex och fyra. Detta operakollektiv med massor av erfarenhet av barnahavande i olika faser hade mycket att prata om. Om gränssättning, om var man lär sig att vara förälder, om andras dömande blickar, om skillnaden mellan verkliga gränser och påhittade gränser, och om den gråzon däremellan där barn kan raljera med spel och provokationer. Eller om de som menar att "trots" kanske i själva verket startar hos föräldern, på vilket barnet reagerar. Allt detta varvat med massvis av praktiska exempel. Som till exempel att Gösta just nu leder samtal med pappor på Mödravårdscentraler i Göteborg.
Nästa opera
I söndags skrev New Opera CO en ansökan för nästa projekt inför 2010. En ny opera. Där hette det att vår nästa opera skall heta "Föräldrakooperativ" och handla om barnuppfostran. Idag känns det som om den processen faktiskt har startat, helt spontant. Och det är ju fantastiskt. En idé som bara är väldigt rolig, som bottnar i ett engagemang i gruppen, och som har så många bottnar att man definitivt kan skapa ett spännande drama av den. Ett drama som också kommer att kunna inrymma en bestämd vision om en attityd till barn som bygger på ömsesidighet, respekt och kärlek.
Plötsligt är vi jättesugna på detta nya projekt. Processen dit fram. Vi kan ha med barnen! Vilka samtal vi kommer att ha. VIlka improvisationer. På väg till librettot. Sedan inser vi hur oerhört kulturpolitiskt korrekt detta är. I en tid där kulturens nytta för andra sektorer betonas allt mer.
Helt utan plan och bara utifrån lust har vi plötsligt sjösatt ett projekt som kommer att kunna ha många möjliga avsättningar och som faktiskt borde vara möjligt att finansiera. Tänk bara alla samtal efter föreställningen med unga föräldrar, alla seminarieidéer och alla möjliga arenor där man kan spela.
//Niklas
