Dagbok februari 2009

Inledning

Idag inledde New Opera CO det första labbet sedan processen fram emot Vi i Villa gick över i arbetet med den blivande föreställning. Denna gång fokuserar vi mot ett fortsatt utforskande av vad detta att sjunga dramatisk text kan vara och är. Vi vill fråga oss hur vi kan gå vidare och förfina den slags sånglighet som presenterades i Vi i Vila, men också om det finns andra vägar mot en ny samtida musikdramatik. I samband med detta håller vi också på att försöka förstå vad Vi i Villa blev och hur den föreställningen skall leva vidare och utvecklas. Som en del i denna process kommer vi under veckan att pröva att sjunga några delar av Vi i Villa med traditionell operateknik, för att se vad det gör med materialet.
I processen där vi skapade Vi i Villa hade rörelsearbetet en viktig roll. Vi improviserade och hade rörelseverkstad nästan varje dag. I det färdiga verket hann vi inte särkilt mycket utforska hur det skulle kunna integreras i den sceniska framställningen. Därför kommer vi denna vecka att arbeta en del med rörelse, relationen mellan röst och rörelse och med tankar om hur koreograferad eller improviserad rörelse skulle kunna vara en mer integrerad del i en framtida nyopera.

Medverkande
I detta Lab kommer i varierande grad följande att medverka: Harriet Olsson, sångare, saxofonist, scenartist, Erika von Weissenberg, filmarbetare, rekvisitör, kostymör, Fredrika Byman-Moberg, dansare, danskonstnär, Niklas Rydén, kompositör, Pär Bengtsson, gitarrist, tekniker, Grith Fjeldmose, operasångare, musikkonstnär, My Engström Renman, sångare, scenartist, Gösta Zachrisson, operasångare, mansaktivist, David Sperling-Bolander, sångare, skådespelare, rörelseartist.

Filmer 18 februari

Under onsdagen fick vi chansen att pröva lite av Vi i Villa med operasångare. Grith Fjeldmose och Gösta Zackrisson, som båda arbetat länge på Göteborgsoperan, började repetera några bitar ur första akten. Det var väldigt roligt att höra. Och det är ju uppenbart att det skulle gå att sätta upp Villan med operasångare. När vi lärt oss detta bättre återkommer vi med mer material och med bättre ljud.

Först en dialog från första akten om att vara sjukskriven. (Som Vera ju är.)









Efter ett samtal om att man givetvis inte skall överdriva operaklangen prövade vi på skoj att göra just detta.
Under onsdagen fick vi chansen att pröva lite av Vi i Villa med operasångare. Grith Fjeldmose och Gösta Zackrisson, som båda arbetat länge på Göteborgsoperan, började repetera några bitar ur första akten. Det var väldigt roligt att höra. Och det är ju uppenbart att det skulle gå att sätta upp Villan med operasångare. Först en sång om sjukskrivningar. När vi lärt oss detta bättre återkommer vi med mer material och med bättre ljud.

Först en dialog om att vara sjukskriven. (Som Vera ju är.)









Efter ett samtal om att man givetvis inte skall överdriva operaklangen prövade vi på skoj att göra just detta.

Tankar om en framtida version

Igår blev jag intervjuad och hade ett inspirerat samtal med Emma Johannesson som läser Dramatik på Göteborgs Universitet. Hon skall i en uppsats, med utgångspunkt i tre olika föreställningar, diskutera scenografins relation till helheten och och dess roll i processen. Vi i Villa är en av dessa föreställningar. Vi kommer att återkomma med hennes tankar när hon är färdig.
Detta förde mig dock in på tankar jag har kring Vi i Villa och hur denna första version vi gjorde kom att bli. Här är några spår över vilka jag funderar.

Tankar
• Grannar, elaka Flickan och roliga körer. Jag blir alltmer övertygad om att dessa festliga intermezzon stör möjligheten att komma nära den egentliga berättelsen. Varje gång det sätts en punkt efter en, ofta tung och gripande, episod så skojas det från kören och grannarna. Detta blir en stark distansering som berättandet förmodligen skulle må bättre utan.
• En annan del i berättelsen som behöver ses över är det låsta rummet och ljuden därifrån. Kan detta förtydligas?
• Projektioner. Jim och jag har pratat om att diskutera andra sätt att använda bilder, och kanske pröva att inte ha det monumentala projektionsrummet.
• Man hör tydligt några ganska olika spår i musiken. Hos kören, och dess skojiga sånger om husägandets och det sociala spelets vedermödor finns en jazz- och kabaret-ton som är en viktig sida i mitt komponerande. Men frågan är om det passar ihop med den kromatiska vardagsdialogen. Det är inte säkert att det skall vara med i denna föreställningen. Detsamma kanske gäller en del mellanspel och ouvertyrer. Jag tog ju t.ex. tillfället i akt att skriva lite Zappa-influerade melodier. De är fina. Men passar de verkligen här?
• Musiken bör sålunda ses över, redigeras och vid behov komponeras om.
• Man skulle också kunna tänka sig att vi arrangerar musiken och inte bara spelar efter analys.
• Det finns en ambition i librettot att gestalta meningslösa samtal, konversation utan innehåll och kommunikation. Det är lovvärt. Samtidigt riskerar dessa partier faktiskt att just bli lite innehållslösa. Detta bör ses över. Går det att stryka något?
• När man läser librettot är dess naivistiska och absurda sidor välgörande. Inte minst alla rim. När rimmen blir tonsatta kan det några gånger kanske bli för mycket. Detta bör också ses över. Vet inte om det är ett problem.
• Till sist kan man väl säga att man med detta också kan säga att just skojandet om detta med att bo i villa kanske blivit överbetonade. Med smutsiga fönster, tjusiga bilar, rabatter och allt. Kanske blir det mer lagom om kör o grannar stryks.

Nåväl. Sammanfattningsvis. Jag skulle vilja pröva en uppsättning utan grannar och kör, och med ett annat sätt att använda bilder. Bara fyra huvudroller på scenen i ett berättande som stannar kvar i deras stämning hela tiden. Kanske också med bara piano för att hålla nere ensemblen och göra stycket lättare att turnera. Vi får se.
//Niklas

16 februari 2009

Vi var inte många. Det var Harriet Olsson, Erika von Weissenberg, Fredrika Byman-Moberg och jag, Niklas Rydén. Jag tänkte innan att på alla de Lab jag tidigare initierat har vi träffats förutsättningslöst utan någon strikt plan, och ur samtal, möten och improvisationer har tankar, aktiviteter och kreativitet vuxit fram. Ändå var jag lika nervös som första gången. Vi var så få. Vad skulle vi egentligen göra?

Samtal
Men när vi satt där och berättade för varann om våra drömmar, rädslor, hinder och möjligheter förstod jag att det kommer att bli bra. Vi pratade om hur viktigt det är att få uppleva dessa tillfällen för förutsättningslöst skapande tillsammans med andra. Hur de kan vara ett forum för att sakta våga sjösätta processer och idéer som ligger och vilar. Exempel som att regissera en film eller göra koreografi utan att att vara dansare nämndes. Men också hur viktigt det är att bara få oss att göra. Det är så otroligt mycket konst som aldrig blir gjord. Av praktiska skäl, ekonomiska, men också av osäkerhet, brist på sammanhang och mod. Vi pratade t.ex. om lusten att arbeta mer fysiskt med rörelse, men hur osäkerhet kan stoppa oss som inte är dansare.
Vi talade vidare om detta att skapa ensam. Hur svårt det kan vara. Eftersom man måste klara att möta sina inre monster, gå i cirklar, känna att det inte går, och så småningom, ändå göra, ofta med förvånansvärt bra resultat. Men det är tufft. Därför undviker vi det oftast när vi inte av ett eller annat skär är tvungna att leverera. Tyvärr. Detta förde oss vidare in i ett samtal om skillnaden mellan att skapa ensam och att skapa i grupp. Här deltog också Pär och vi var eniga om hur gruppens energi, den omedelbara responsen och impulser från andra kan göra skapandet till ett rent nöje när det fungerar som bäst. Samtidigt är det mycket som inte går att göra i grupp, t.ex. att skriva text eller att komponera opera. Då måste man stå ut med ensamheten, oron och tvivlet. Och komma ihåg hur nöjd och tillfreds man alltid är när man lyckats. (Det vore spännande att tala mer om vilken slags konst som går att skapa i grupp och vilken som kräver ensamarbete. Och om det är så att motståndet i ensamarbetet gör viss konst sällsyntare än den borde vara. Och om hur en dialektik mellan dessa två kanske är idealet.)

Rörelseverkstad
Sedan gick vi in på golvet och Fredrika gjorde en uppvärmning med oss som så småningom landade på golvet i rullande formationer. Sedan gick vi över till en impulsövning som utvecklades till en slags improvisation. Vi arbetade parvis. En av oss blundade och den andre fick lätt röra/putta någonstans på henne. Denna beröring startade en rörelseimpuls som den blundande fick utföra. Här uppstod en uppmärksam kommunikation med fokus på hur en rörelse kommer ur en impuls, och hur detta är något som gör den tydlig och trovärdig.
Vi avslutade med att två av oss själva fick tänka impulsen och göra rörelsen medan de andra två tittade på. Med slutna ögon blev det väldigt tydligt hur olika det var när man verkligen lyckades uppleva att den rörelse man gjorde kom ur en impuls gentemot när man mer "konstruerade" rörelserna. Det var lätt att det blev just en konstruktion. Men för de som tittade blev det en förvånansvärt intressant improvisation i rörelse. Och vi bestämde oss för att fortsätta efter lunch.

Impuls som metod i röstimprovisation
Impulstanken ledde vidare in i samtal om hur det går till när man sjunger text. Hur avgörande det är för åskådarens upplevelsen av äkthet och närvaro att man har "impulsen" att säga det man berättar. På riktigt. Att man menar något. Att man vill något med varje ord. Att motsatsen märks direkt.
På eftermiddagen gjorde vi lite experiment där vi kastade ord, meningar och ljud till varandra i flera improvisationsövningar. Därefter gick vi tillbaks och lade ljud till impulsövningen. Fredrika hade då gått och vi var bara tre. En fick blunda och reagera med rörelse och ljud på de andras beröring och puffar. Det blev som att den som blundade var ett instrument som vi spelade på. Fascinerande, och ett sätt att närma sig röstljud och sång som väldigt tydligt utgår från rörelsen. Man försökte liksom fokusera på rörelseimpulsen och ta med ett ljud.
Detta ledde vidare till en lång, lång improvisation där vi stod jämte varann, blundade och gjorde rörelseimpulser med ljud. Det blev till slut en slags text-ljud-improvisation med inslag av rörelser, men där rörandet ändå var utgångspunkten. Det var för mig som både musiker och textskrivare en improvisation ovanligt fri från invanda mönster och konstruerande tankar. Det verkligen bara kom.
Avslutningsvis gjorde vi om samma sak en gång till, men denna gång vid pianot. Efter lite musikertvångstankar i början lyckades vi med denna teknik än en gång faktiskt uppleva en annorlunda frihet i improvisationen. Blunda. Utgå från impulser som sätter igång rörelse. Gör till detta ljud och sång. Impulz-Musik!
Labbet fortsätter på onsdag.
//Niklas

Filmer 16 februari

Efter rörelseverkstad på förmiddagen så började vi med röst och ord på eftermiddagen. Först i en Suzanne Osten-inspirerad lek med ord. Harriet, Erika, Fredrika och Niklas. (Filmerna har låg kvalitet. Skall försöka byta till bättre.)

Ordkedjor.










Sen var Fredrika tvungen att gå. Vi som var kvar började att använda varandra som instrument.

Impulz-Instrument.









Därefter blev vi tre självgående impulz-instrument och vandrade ut i en lång text-röst-improvisation. (30 min) Här ett utdrag.

Femton och nitti.










Vi avslutade med att improvisera vid pianot med samma attityd. Rörelsen och impulsen i centrum.

Guitarist. Impulz-Musik.

Powered by Blogger

Subscribe to
Posts [Atom]

-->